| 19 Kapitlet |
1 | Därefter tog Job till orda och sade:
|
2 | Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
|
3 | Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
|
4 | Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
|
5 | Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
|
6 | så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
|
7 | Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
|
8 | Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
|
9 | Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
|
10 | Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
|
11 | Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
|
12 | Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
|
13 | Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
|
14 | Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
|
15 | Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
|
16 | Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
|
17 | Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
|
18 | Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
|
19 | Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
|
20 | Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
|
21 | Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
|
22 | Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
|
23 | Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
|
24 | ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
|
25 | Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
|
26 | Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
|
27 | Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
|
28 | Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
|
29 | då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
|